MOTHERHOOD – att vara förälder

Valet att skaffa barn är det bästa valet jag gjort i hela mitt liv – finns inget som ger dig en sådan ärlig reflektion i om du är den person du vill vara – finns inget så ärligt som ett barns värdering och syn på världen. Vad innefattar det att vara en bra förälder? Vad är det som gör att vissa barn växer upp med en bra barndom, med bra värderingar och med en glädjefylld syn på livet? Jag har en ganska klar bild av detta och jag står för den – känner du dig träffad? Ja då har du som alla i världen – ett val. Antingen tycker du att jag är helt ute och cyklar eller så behöver du göra aktiva förändringar för att bli den förälder/person du vill vara. 

Något som jag har- sedan jag var ung – stört mig på är hur att skaffa barn är “en del av livet” ett kryss i rutan av allt som “skall hinnas med” för att vara framgångsrik i livet. Som så många andra delar där människor kämpar för att nå en viss “klass” av bekräftelse för sig själva istället för att värdera varför man vill ha barn – är man redo?

-GE UPP DITT LIV-

När jag vart gravid med min första var jag 21 år, jag var i ett förhållande som kanske inte var det ultimata, jag var mitt i min elitkarriär inom fotboll. Vet du vad man sa till mig?

“- Så nu ska du lägga ner din karriär, dina drömmar och mål? “

(jag) “- hm hur menar ni? inget jag tänkt att göra – nej”

“- jo men som mamma kan du ju inte satsa på din fotboll…. “

(jag) “åter igen hur menar ni nu? “

Saken är att man ansåg att jag aldrig skulle kunna vara en bra mamma om jag gjorde alla saker jag var engagerad i utan jag skulle lägga allt åt sidan för att vara mamma. Det hemska i detta är att tyvärr resonerar många exakt så här. Självklart vore det en klockren handling OM alla stod bakom det… men om du lyssnar runt dig – hur många klagar inte på hur deras liv förändrades när dem fick barn, hur dem inte hinner med allt dem gjorde innan med mera med mera… MÅNGA.

-MIN FILOSOFI-

Som självklart drog igång så många diskussioner och argument emot mig är att jag som då 22 åring (även om 22 inte är en ålder) hade mina rutiner, mitt liv, mina värderingar och att mitt underbara barn som växte inom mig ännu inte skapat rutiner – så borde inte livet bli roligare om vi tillsammans skapade ett liv ihop i det jag redan skapat än att jag skulle ge upp allt jag drömt om? Egoistisk kallades jag – att jag inte var redo att bli mamma. Jag tränade och spelade gravid, jag födde min dotter och jag satte igång direkt efter. Jag hade med mig henne på träningar, matcher, träningsläger – med hjälp av mina föräldrar & barnflicka lyckades jag att göra båda sakerna – min karriär och att vara en mamma.

-RESULTATET-

Min dotter och jag är bästa vänner, hon är en oerhört ödmjuk, utåt, omtänksam och social tjej med starka värderingar. Jag har gång på gång fått det genom henne bekräftat hur mitt sätt att sätta mina behov i centrum tillsammans med henne gav henne en stor respekt för mig och en syn på livet som ett tomt papper hon kunde skapa sitt liv som hon vill. Det är ingen skam att visa sig human för dina barn – det är inget fel i att vara på samma nivå. Oavsett ålder så har barnen en rätt till en åsikt. Självklart ska vi som vuxna finnas där som en stöttepelare och rådgivare i situationer som är oklara men jag blir så ledsen när vuxna använder barn som en ursäkt för sina egna behov och beteenden – oftast runt separationer.

-DINA BARN ÄR DIN SPEGEL- 

Se till att våga titta in i deras ögon, erkänn deras reaktioner och din roll i varför dem agerar som dem gör och gör en förändring. Våga att visa dig sårbar, du är en människa inte en superhjälte. Superhjälte är du alltid för dina barn men jag lovar att den känslan blir större när du faktiskt visar att du är en mänsklig.

Nu är ju min historia rätt så extrem men jag ska ge er ett oerhört självklart exempel:

Jag levde från 2005- 2006 under misshandel av min dåvarande pojkvän och all min energi gick åt att skydda min då 3 åriga dotter från att se att jag led, från att jag var livrädd, utlämnad och inte visste hur jag skulle ta mig ur situationen jag/vi befann oss i…  Tillslut flydde jag till Stockholm under skyddad identitet. Min dotters dagis, som visste om vår situation, ringer mig och säger att min dotter, under ett samtal där dem diskuterade hur man beter sig, sagt att ” X är dum för att han sparkar mamma i magen”. 

Trots mina ansträngningar – visste hon!

Livet gick vidare, jag träffade en man som jag tillslut gifte mig med – 2016 separerade jag och tillslut skilde jag mig. Denna situation ledde till att jag nu i 9 månader stått utan bostad & det har varit tufft. Denna resa har jag vågat gråta, vågat berätta öppet med mina barn (främst min lilla son på 4 år då min dotter idag är stor) och dem förstår och är med i processen på ett annat sätt. Jag har dem närmre. Vissa dagar som har varit jobbigare och jag suttit i soffan och gråtit så har min son kommit och gett mig en kram och sagt “snart blir det bra mamma – så snart vi får en lägenhet” det ger mig kraft, det ger mig värme. Nu är det klart och vi har boende och jag kommer att ha gett mina barn en insikt i att livet inte alltid strör rosor runt dig men att genom ett positivt sinne och att aldrig ge upp kommer att ta dig ur alla situationer du kan tänkas att hamna i.

Imorgon kommer vi att slutföra våran Dream Board som vi tillsammans började skapa förra veckan min son var med mig och min dotter. En vision, en dröm om vilken framtid vi som familj vill ha och tillsammans kan jobba och leva mot.

Ha en underbar Söndag