Vart kommer våra mål ifrån? Vem är det som sätter standarden för hur vi ska vara, hur vi ska se ut, leva och träna? Är det vi själva? Eller styrs vi av pressen att imponera på andra?
Att träna har alltid varit mitt liv, jag andas träning och har också blivit identifierad till träning. Jag har nog aldrig – vad jag vet – gjort det för någon annan än mig själv, älskar att träna och min kropp mår bra av det.
Så om nu ovan stämmer varför reagerar jag som jag gör nu?
Som jag tidigare nämnt så gjorde jag som så många andra i denna värld – brände sönder min kropp för att bygga en annan mans dröm. Jag kämpade så hårt för att följa normen, göra mina föräldrar stolta, ett schysst CV och många lovord. För vad?
För en person som mig som kan sin kropp utan och innan så vart jag satt i chock – min kropp slutade att fungera… För vad? En lön? En klapp på axeln? Lite ny text i mitt CV som kunde leda till ett nytt jobb där strävan blev att tänja gränserna liiiite mer?
Jag orkade inte längre träna!
Jag! Av alla… Jag? I början var det SÅ svårt att acceptera så jag tvingade mig att träna… Tillslut gav jag mig själv (efter 1 års sjukskrivning) möjligheten att fokusera på det inre… Detta var januari 2016…
Idag slutet av augusti 2016 står jag med idén av mig – den jag blev identifierad med – som jag började med- den idén som inte var för någon annan… Well …. Nu står jag här – otränad och mår uselt, ok inte i alla bemärkelser men jag representerar inte det jag brukade och jag gillar det inte.
För mig
Klart jag kommer tillbaka men nu jobbar jag inte mot att fylla en ideologi om vem jag ska vara i andras ögon utan vem jag vill vara för att må bra.
För dig
Fundera du med… Vad gör du runt din person som genuint är för dig och vad som är för någon annan… Du är grym som du är och det ska du vara stolt över .
Puss och kram
